Vissa dagar...
18 april kl 10:40.
Vissa dagar saknar jag inte att ha hund lika mycket.
Bild - vår gårdsplan...
Det går utför för Sara
Ja, det här blev ju en lite märklig bild.
Men inlägget ska ju handla om slalom, och jag hade ju ingen kamera med mig i backen i lördags. Då blir det så här...
Jo, om någon hunnit träffa mig live sedan mitt slalomäventyr, så undrade ni kanske varför jag såg lite längre ut än vanligt?
Jag är löjligt mallig nämligen, det är därför.
Fast förresten så är jag väldigt ledbruten på samma gång, så jag gissar att det tar ner min nya ståtliga längd.
För er som svischat ner för slalombackar sedan ni var små, verkar mitt skidäventyr som ett väldigt fånigt ett, kan jag tänka.
Men för mig var det ett stort ögonblick, när jag som total slalom-oskuld på darriga ben gav mig utför lilla barnbacken för första gången nånsin i mitt 36-åriga liv.
Oooh, shit pommes frites vad det gick undan!
Att jag blev omåkt av små 3-åringar hade jag inte sinnesnärvaro nog att registrera och imponeras av - jag hade fullt upp med att försöka hålla mig på benen, och hinna få stopp på skidorna innan den lilla backen övergick till en större. I mina ögon sett en störtloppsmässigt utformad en...
Lyckan var total när jag faktiskt lyckades åka nerför gång på gång, och jag var nästan lika tacksam över att lyckas bemästra den lilla knappliften också. Ni vet ju att jag faktiskt är rädd på riktigt för liftar.
Jag blev dock lite orolig över skylten som visades på väg upp i liften. Den förbjöd nämligen sicksackåkning i spåret, och det var ju typ det enda sätt jag hade att ta mig ner på, eftersom jag tyckte att det där med att ploga kändes lite väl vanskligt.
Maken lugnade mig dock med att det gällde för själva liftspåret (tack och lov!), och inte för skidbacken. Puh!
Nu är det i alla fall gjort.
Min slalomdebut var sen, inte särskilt snygg, men gud så skönt att det är gjort!
Och som en extra bonus, så var det riktigt roligt!
Bakgrundsbild privat, montage med skidbild från Skidsport Bromma
En spark i baken
Någonting jag gillar med att följa olika bloggar, är känslan man får för hur avlångt Sverige är.
Det har redan poppat upp flera olika vårtecken, och de flesta är förstås söderifrån.
Igår hade vi riktigt underbart väder här i Umeå. Det var vitt och vackert och strax under noll.
Perfekt för en dag i slalombacken.
Man skulle kanske kunna tro att alla norrlänningar är födda med ett par skidor på fötterna. Men sanningen är den att själv har jag aldrig stått på ett par slalomskidor i hela mitt (långa) liv.
Maken åkte som ung, men det var förmodligen runt 20 år sedan han åkte senast.
Våra stackars barn har alltså aldrig hängt med oss i någon skidbacke, och inte har det blivit av att vi satt dom i nå´n skidskola heller. Usch, vad jag kan ångra det idag. Särskilt som det dyker upp friluftsdagar i skolan som gjorda för att susa ner för backarna ihop med klasskompisarna (som förmodligen åkt sedan dom var små).
Men bättre sent än aldrig, eller hur?
Sagt och gjort.
Igår bar det alltså iväg till slalombacken för hela familjen. Storebror hyrde utrustning och gav sig tappert ned i backen tillsammans med en aningen ringrostig far.
Inga frakturer och ingen helikopterhämtning - underbart!
Lillebror tröttnade fort på den minimala pulkbacken, och ville minsann också prova åka skidor.
Stolt fick även han utrusta sig med allt vad som hör slalombacken till, men när han insåg att han skulle bli ihopkopplad med sin pappa ( ni vet sånt där bälte med tillhörande fasthållarsnöre) så muttrades det en del. Visst är det bra med orädda barn - men något störtlopp ville vi inte veta av.
Alltså, vilken talang barn har för att lära sig fort!
Till slut var det bara jag kvar som inte hade provat, men ser ni då var det stängningsdags i backen, och ärligt talat så är jag livrädd för liftarna... Pinsamt men sant.
Men nu är jag riktigt taggad. Vem vet vad som kan hända en annan vacker dag?
I väntan på det, så tog jag mig en härlig sparktur väl hemma från vår slalomdag.
Och därigenom knyter jag ihop inläggets inledande ord, att det minsann skiljer en hel del på klimatet i vårt avlånga land.
För jag gissar att det inte är alla som har kunnat glida runt på en spark i helgen?
Bilder - privat ©
Vintermorgon
Brr.
Klockan 7.30.
Minus 14.6 grader kallt ute.
Ha en fin dag :)
Bild - privat ©
Höst igår - vinter idag
Inte för att jag har tid, men...
...kunde inte motstå att visa vilket vitt uppvaknande vi fick idag.
Samma pumpa på bilderna i inlägget från igår och det idag, men ett halvt dygn senare ser hösten ut att ha övergått till vinter.
Behöver jag säga att barnen är överlyckliga?
Bild - privat ©
Pumpa istället för gnagare
Det gick ju inte att ha en stor råtta som välkomstbild här i helgen.
Vi har ju faktiskt hunnit med att göra en pumpalykta idag, och jag föredrar att låta det varma skenet från den sprida sig över er, istället för det förra inlägget.
Så återigen önskar jag er en fin helg, med många tända ljus. Kanske finns det någon eller några vi tänker extra mycket på i helgen. Någon som saknas oss.
En sådan här helg påminns vi nog alla om att vi ska ta tillvara på den tid vi har tillsammans. Ibland är det inte så dumt, med lite extra eftertanke.
Var rädda om varandra!
Bild - privat ©
Nillas temavecka: Närbild natur
Nilla har dragit igång en temavecka. Så´na är alltid roliga, och tack vare att jag jobbar kväll kan jag delta med färska foton!
Dagens tema är närbilder natur, och jag vet inte om jag med mitt bidrag är tillräckligt nära?
Det är vår rosbuske som fick stå modell, och de bladen är inte särskilt stora, dessutom blåser det lite ute också. Så mycket närmare än så här kunde jag inte komma, utan att ge avkall på skärpan. Så den får duga.
Idag har barnens höstlov börjat, och jag minns inlägget från förra årets lov. Det var vit snö och klarblå himmel, och det låg närmare till hands att tro att det var jullov istället för höstlov.
I år däremot, är det runt 7 plusgrader, gråmulet och regn. Riktigt ruggigt höstväder.
Tänk vad det kan skilja från år till år.
Hoppas ni har en soligare måndag än oss :)
Bilder - privata ©
Lägesrapport projekt "Bevara höstlöven"
Då ska vi se; nu borde det gått en vecka sedan jag satte ner lövkvistarna i glycerol och vatten, och jag lovade ju att återkomma med resultatet.
Summa summarum så har det gått riktigt bra. Eller, tja, jag hade bara två kvistar med lönnlöv, varav det gick på tok för den ena, så det blev en miss i räkningen. Bara hälften av lönnlöven som går att använda alltså.
Men alla andra löv ser riktigt fina ut. Den finaste kvisten att använda hel, i en vas eller liknande blev den jag tog från en av häckarna på gården. Jag vet inte ens vad det är för häckplanta? Häggmispel kanske...?
Rönnen blev också rätt så fin, och lönnlöven kommer att bli superfina att använda som dekoration. Till dukning, ljusarrangemang, paket eller något annat liknande.
Men ännu är jag inte helt övertygad om att de är helt färdiga, så ett tag till får de stå i sin glycerolblandning, för säkerhetsskull.
Ett toppentips jag fick av Sofia i det första inlägget var att blanda lika delar vatten och glycerol, och använda till adventsmossan. Man doppar ner den och kramar ur den, och vips har man fin mossa som inte blir knastertorr - visst låter det bra?! Tack för tipset Sofia!
Bilder - privata ©
Helge, han är snäll han
Ärligt talat.
Jag är lite rädd för hästar. Eller snarare; jag har en väldig respekt för dessa ståtliga djur.
Enda gången jag ridit i vuxen ålder (nånsin?) var på min egen möhippa för drygt 6 år sedan, och då endast för att jag var tvungen. Mina väninnor (?) fick mig t.o.m att kratsa hovarna på det stackars djuret, och jag var fullkomligen livrädd att jag skulle få en hov i pannan.
Det skulle just varit snyggt - tänk er en brud med ett tydligt hästskoavtryck i pannan, om jag nu ens hade överlevt.
Men det gick såklart bra, och idag fick jag chansen att rida igen, den här gången ihop med några arbetskamrater.
Spännande! Så gott som alla kom med egen ridhjälm, snygga ridstövlar och piffiga ridbyxor. Jaha, det var alltså typ bara jag som inte var så van vid hästar, betryggande att veta...*harkel*
Nåväl, en kortare variant av turridning som vi var på idag, passar tack och lov både ovana och vana ryttare. Med en rejäl sadel och en lugn och snäll häst förlöpte det hela väl även för mig.
Men vad lätt det ser ut att rida, när man ser andra göra det! Jag tyckte inte alls det kändes särskilt obehindrat och enkelt att sitta upp snyggt när det blev dags för alla att trava. Jag var i rejäl otakt med stackars Helge som min häst hette, och förstod inte alls poängen med ett så obekvämt sätt att rida, förrän jag kom på tekniken (vilket jag gjorde först efter jag fått pedagogiska instruktioner från de som hade gjort detta förr). Då klarnade det och blev t.o.m riktigt roligt!
Väl hemma känner jag mig väldigt nöjd. Det som inte dödar härdar, brukar man säga, visst?
Morgondagen lär bjuda på värk i muskler man inte ens visste om att man har gissar jag. Men imorgon är en annan dag.
Bilder - privata ©
Att spara och bevara vackra höstlöv
Just nu pågår ett spännande mini-projekt här hemma.
Jag läste i Coop Mersmak att man kan bevara de vackra höstlöven, om man tar glycerol till hjälp.
Det lät ju både enkelt och spännande, och måste förstås prövas!
Hmm, tydligen var jag inte ensam om denna tanke, för på "mitt" Apotek hade dem sålt slut på Glycerol för tillfället. Men det här var i helgen och nu har de alltså fått hem fler flaskor, varav en numera är min.
Så här ska man göra enligt Mersmak:
Snitta upp kvistarna några centimeter och ställ i varmt vatten en timme.
Koka upp två delar vatten med en del glycerol och låt svalna. Ställ ned kvistarna i vätskan i ungefär en vecka eller tills de blivit styva.
Häpp! Superspännande att se om det kommer att funka!
Idag är dag ett på mitt "Bevara löv"-projekt, så ni kan räkna med att jag återkommer med rapport på en vecka ungefär.
Förresten, någon som provat att göra detta tidigare?
Bilder - privata ©
Istället för att bara passera
Ni vet de där vägmärkena man alltid brukar passera, utan att veta vad det är man har missat?
Visst brukar jag ta notis om dem emellanåt, men jag har aldrig tidigare stannat för att ta reda på vad det är för sorts sevärdhet.
För det är just det skylten försöker tala om. På vägverkets hemsida står följande att läsa om den här sortens skyltar:
"Märket anger en sevärdhet av nationellt intresse. Sevärdhetens art anges i anslutning till märket."
Jamen det är ju inte klokt! "Av NATIONELLT intresse" - och här har man bara hänsynslöst åkt förbi i alla dessa år utan att bry sig ett skvatt.
Härom månaden gjorde vi faktiskt slag i saken och stannade till vid en av dessa platser. Vi hade nog åkt sisådär 20 mil, så en paus var välbehövlig.
Det visade sig vara en välskyltad urskogsstig som man kunde följa, knapp en kilometer lång (läs: kort) var den. Frisk luft i spöklik vacker natur, med historiskt upplysande skyltar gjorde succé hos både barn och vuxna.
Så det är mitt heta skogsmulletips till er: Stanna till vet´ja vid någon av landets alla nationella sevärdheter. Man vet aldrig vad man kan hitta!
Bilder - privata ©
Skogssaga
Glömde nämna att jag nästan hörde en björn också.
Kanske. Vem vet. Något farligt var det säkert.
Bilder - privata ©
Faluröda hus och kirgislök
Min man tycker att vårt hus har den ultimata färgen - falurött.
Jag håller inte med.
Jag menar, hur bra passar egentligen rött ihop med min nya favoritblomma; kirgislöken? Lång, ståtlig och med en vacker violett färg. Men mot en faluröd bakgrund? Nej, ingen vidare lyckad färgkombination.
Undrar om maken skulle kunna tänka sig att måla om huset för den vackra lökens skull?
Nähä, inte det?
Någon snäll förstå-sig-på:are som kan ge lite färgförslag på växter som passar till ett falurött hus?
Bild på kirgislök: Blomsterfrämjandet/IFBC.
Bild bakgrund: privat ©, montage av mig
Lokala skyfall
I Umeå pågår det Fotbollsfestival just nu.
En massa barn och ungdomar från sju nationer spelar fotboll i dagarna fyra.
Så även storebror i familjen. Vi passade på att åka hem mellan två matcher idag, och är det ett ord som kommer att kunna summera vädret denna sommar, så är det just OSTADIGT.
Från att ha varit varmt och soligt ena sekunden, så öppnade sig himlen i nästa, och regnet fullkomligt vräkte ner. Pga av nå´t slags stopp i nå´n dränering i vattenavrinningen, så fick vi på nolltid vårt alldeles egna vattenfall utanför köksfönstret.
Det ser ut som om någon sitter på taket och tömmer sitt badkar!
Vi måste ha sett roliga ut när vi återvände de två milen till stan för nästa match. Vi hade byltat på oss ordentligt med långbyxor, regnjackor och stövlar, och såklart märktes där knappt ett spår av den lokala skur (läs skyfall) som drabbat vårt hem. Soligt och kvavt var det där, och knappt en droppe regn hade fallit...
Bild - privat ©
Svensk sommar och ljuvlig uppesittarkväll
Denna ostadiga sommar gör sig inga planerade uteaktiviteter sig besvär. I sommar är det spontana möten i det fria som gäller.
Igår försökte vi tappert njuta av solen i badviken, eftersom det hade utlovats både vackert och varmt väder. Något regn hade ingen sagt pip om. Men nog rackarns hann det börja regna innan vi hunnit packa ihop strandfiltar och fikaväskor, och det jag blev blöt av var inte badvattnet, utan alla regndroppar istället...!
Nåväl, en stund in på kvällen klarnade det upp, och det blev en riktigt fin sommarkväll, som jag hade förmånen att få tillbringa ihop med några vänner. Vi satt ute med varsitt vinglas, lite ost och kex och njöt av att få träffas ute utan paraply. Klockan hann nästan bli midnatt och termometern visade bara 10 grader innan vi kom oss inomhus igen.
Visst är det härligt med den svenska sommaren?
Att jag drömmer om en resa till varmare breddgrader, och kollar sista-minuten-resor dagligen som jag inte har råd med hur billiga dom än är, det behöver jag ju inte nämna i det här sammanhanget.
Bilder - privata ©
Fårskallar till grannar
Näe, vad elak jag är...!
Tänk de grannar som läser min blogg, vad ska dom ha trott när dom läste rubriken, stackarna...!
Jag har bara snälla grannar. De fårskallar jag syftar på är av äkta fårsort, fyrbenta och bär bara i undantagsfall solglasögon. Ska jag vara ärlig har jag nog aldrig sett dom glasögonprydda i.r.l - men med lite bildbehandling så kan även fyrbenta grannar få moderiktiga(?) brillor.
Bild - privat ©
Mörkt eller ljust
Det är inte det lättaste att ta sig i säng, nu när kvällarna är långa och ljusa.
Det är inte bara barnen som tycker att det känns märkligt att gå och lägga sig fast det nära på är lika ljust som på dagen, utan även vi vuxna. Det är som om hela kroppen protesterar, det kan väl inte vara läggdags redan?
Tack och lov har vi en repris av Criminal Minds att se nu klockan 23.35, så vi kan för en stund till skjuta upp sänggåendet, och slippa tänka på att det är en vanlig jobbardag imorgon. Med sånt här väder, och såna här kvällar, börjar man nästan få vittring på semester. Hur skönt är det inte, att slippa ha vardagsrutiner och tider att följa?
Hur ser det förresten ut för er andra i landet, den här tiden på kvällen, den här tiden på året? Mörkt eller ljust?
Bild - privat ©
Med en doft av hallon, hägg och nyklippt gräs
Men, vilken ljuvlig sommardag vi har haft!
Jag tackar min lyckliga stjärna, att jag har mått så bra, trots gårdagkvällens festligheter, att jag har kunnat vara ute och njuta av sommaren som har kommit!
Jag borde kanske tacka Emma också, som kom med tipset om Resorb; att jag skulle dricka ett glas inatt när jag kom hem, och ytterligare ett i morse. Kanske var det det som gjorde hela skillnaden?
Idag har det doftat gott av nyklippt gräs här hemma, solen har skinit hela dagen och vi har suttit ute på altanen och njutit av en marängtårta med vaniljvisp, dajm och hallon.
Jag hoppas verkligen att ni har haft samma tur med vädret som vi har - visst slår hjärtat frivolter när man känner grönt gräs mellan tårna, och man kan tillbringa hela dagen utomhus utan att längta in en enda gång.
Inte ens datorn har kunnat få in mig idag :)
Och vet ni, det bästa av allt? Ytterligare en dag av helgen återstår, och det fina vädret tycks bestå.
Härligt, ljuvligt, underbart!
Uppdaterat i efterhand:
På begäran så kommer här "receptet" på tårtan:
Använd en färdig marängtårtbotten. Vispa vaniljvisp och blanda ner hackad daim och hallon. Smaska på hälften av detta på den ena bottnen, på med den andra bottnen och resten av vaniljvispröran. Garnera med hallon och daim.
Klart!
Bild - privat ©
Försvunnen fredag
En hel fredag som bara försvann, känns det som.
Jag och pojkarna har tillbringat större delen av dagen på stan. Hade några ärenden att utföra, så jag mutade barnen med besök på leksaksaffär och mjukglass. För deras skull (gick ni på den?), tog jag också en glass, så att dom inte skulle behöva känna sig så ensamma där dom satt och åt.
Orken ville trots detta, inte riktigt räcka till. Och vi som skulle till frisören också...
Mutade lite till, med inköp av godispåse. Jo, jag vet. Jag är en dålig mamma. Men det verkade inte barnen tycka. :) Storebror valde dessutom att köpa tuggummi istället, och lillebror har över halva påsen kvar, till den riktiga godisdagen, dvs lördag.
Ni ser, det finns hopp! Det verkar som om dom inte helt och hållet ärvt deras mammas sviktande karaktär, när det gäller svaghet för godsaker :)
Lördag lär det i alla fall vara, innan ni läser det här inlägget - så jag kan ju passa på att önska er en fin sådan.
Själva är vi bortresta över da´n, ska bli riktigt, riktigt trevligt att åka iväg till Piteå!
Ha en bra dag, ni med!!
Bild - privat
Och fråga mig inte vad det är jag har planterat - jag har ingen aning....!
Hungriga små duniga ungar
På baksidan av huset har vi en gammal granhäck.
Den påminner mig dock mer om en skog än en häck, eftersom den är väldigt vildvuxen. Men vi försöker med jämna mellanrum hålla nere höjden på den, för att inte känna oss så instängda.
Idag jobbade maken och min pappa med detta, när ett fågelbo uppenbarar sig i en av granarna. Dessutom så låg det små duniga ungar i det också.
Så nu ser häcken ganska märklig ut: rak nästan hela vägen, förutom där fågelboet fanns, där är det orört med ca en meters mariginal.
Stackars fåglar, vad ska dom ha tänkt när den elektriska häcksaxen kom surrande?
Tack och lov i alla fall, att maken hann stoppa i tid, annars vet man aldrig hur det hade gått.
Och bli inte alltför bestörta över att jag verkat ha kommit boet alldeles för nära, jag vet också att man inte ska störa. Som ni vet har jag en väldigt bra zoom på kameran.
Vi har uppsyn över den här delen av häcken från vårt datarum, så jag kan bekräfta att mamman har synts flyga in och ut därifrån, så jag tror att mor och barn bara mår fint.
Aptiten verkar det inte vara något fel på, ni ser hur det gapas därnere :)
Bild - privat
Förresten, till den som är intresserad av fågelarter, så gissar min pappa på att det här är en art som kallas gransångare.
