Någonting jag gillar med att följa olika bloggar, är känslan man får för hur avlångt Sverige är.
Det har redan poppat upp flera olika vårtecken, och de flesta är förstås söderifrån.

Igår hade vi riktigt underbart väder här i Umeå. Det var vitt och vackert och strax under noll.
Perfekt för en dag i slalombacken.

Man skulle kanske kunna tro att alla norrlänningar är födda med ett par skidor på fötterna. Men sanningen är den att själv har jag aldrig stått på ett par slalomskidor i hela mitt (långa) liv.
Maken åkte som ung, men det var förmodligen runt 20 år sedan han åkte senast.

Våra stackars barn har alltså aldrig hängt med oss i någon skidbacke, och inte har det blivit av att vi satt dom i nå´n skidskola heller. Usch, vad jag kan ångra det idag. Särskilt som det dyker upp friluftsdagar i skolan som gjorda för att susa ner för backarna ihop med klasskompisarna (som förmodligen åkt sedan dom var små).
Men bättre sent än aldrig, eller hur?

Sagt och gjort.
Igår bar det alltså iväg till slalombacken för hela familjen. Storebror hyrde utrustning och gav sig tappert ned i backen tillsammans med en aningen ringrostig far.
Inga frakturer och ingen helikopterhämtning - underbart!

Lillebror tröttnade fort på den minimala pulkbacken, och ville minsann också prova åka skidor.
Stolt fick även han utrusta sig med allt vad som hör slalombacken till, men när han insåg att han skulle bli ihopkopplad med sin pappa ( ni vet sånt där bälte med tillhörande fasthållarsnöre) så muttrades det en del. Visst är det bra med orädda barn - men något störtlopp ville vi inte veta av.

Alltså, vilken talang barn har för att lära sig fort!
Till slut var det bara jag kvar som inte hade provat, men ser ni då var det stängningsdags i backen, och ärligt talat så är jag livrädd för liftarna... Pinsamt men sant.

Men nu är jag riktigt taggad. Vem vet vad som kan hända en annan vacker dag?

I väntan på det, så tog jag mig en härlig sparktur väl hemma från vår slalomdag.
Och därigenom knyter jag ihop inläggets inledande ord, att det minsann skiljer en hel del på klimatet i vårt avlånga land.
För jag gissar att det inte är alla som har kunnat glida runt på en spark i helgen?

Kan ni tänka er att nyss så var storebror så här liten...

Han kunde just så pass lyfta upp huvudet.

Idag har han 43 i skor och fyller 13 år!

Va´! Vart tar tiden och åren vägen?

Nu träder vi in i en ny fas, och familjen har alltså förärats en stycke tonåring, med allt vad nu det kan innebära.

Är det bäddat för bråk och gråa hårstrån, eller finns det hopp om en lika förtjusande tid som den som har varit?

Det känns allt lite spännande det här, som att beträda orörd mark.
Så snäll och rar som han alltid har varit, har jag svårt att tro att det är ett minfält som väntar oss.

Men tonårshormoner kan vara nyckfulla, så man kan aldrig säkert veta... ;)

Ett stort grattis till dig kära lillplutten idag.!

Inte tyckte du väl att mamma var pinsam som visar upp liten nakenfis så här ute i cyberspace? Du ser ju vad omtänksam jag var som täckte bakpartiet med blommor *ler stort*.

PS! Ni får ursäkta dröjsmålet, jag har inte hunnit svara på kommentarerna i de senaste inläggen.
Till råga på allt så har blogg.se krånglat en del, och det underlättar ju inte förstås... DS.